Sakkyndiges virksomhet i Bjugn-saken – analyse og vurdering foretatt av vitnespsykolog Astrid Holgerson

 

Bjugn-saken var en sak der det på det lille sted Bjugn på nordvest-landet i Norge ved begynnelsen av 1990-tallet fremkom beskyldninger om at én eller flere personer skulle ha begått seksuelle overgrep mot et stort antall barn i en barnehage på stedet. Flere mennesker ble siktet, én av dem, barnehageassistent Ulf Hammern, ble tiltalt. Han ble frifunnet. Ulf Hammern og hans kone Jorid Hammern har senere utgitt en bok hver om saken. Det samme har journalist i VG Hans Kringstad. Både under rettssaken, i bøkene, og senere, er det kommet frem illuminerende opplysninger om hvordan særlig "hjelpeapparatet" – barnevernet i Bjugn, forskjellige psykologer, psykiatre, leger og andre – i realiteten bidro til å drive saken frem uten saklig grunnlag. Bjugn-saken har atskillig likhet med den danske Vadstrupgårdsagen. Se forøvrig:


"Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge" av Knut Ahnlund:  http://www.nkmr.org/artikel_katastrofen_i_bjugn_av_knut_ahnlund.htm

 

"Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott" av Knut Ahnlund: http://www.nkmr.org/artikel_rattsrota_av_knut_ahnlund.htm

 

"Når mennesket blir rovdyr" av Valerie Kubens:
http://www.nkmr.org/nar_mennesket_blir_rovdyr.htm   

 

"Usakkyndige psykologer" av Knut Grepstad:
http://www.nkmr.org/usakkyndige_psykologer.htm

 

"Lærer psyko-fantastene noe?" av Marianne Haslev Skånland:

http://www.nkmr.org/laere_psykologer_noe.htm

 

"Tilleggstraume for Bjugn-barna?": av Lena Hellblom Sjögren:

http://www.nkmr.org/tilleggstraume_for_bjugn_barna.htm

 

"Om Vadstrupgårdsagen" af Leif Blædel:

http://www.just-well.dk/x.htm

 

"På den anden side. 10 indlæg i pædofili-debatten"  redigeret af Jette Rantorp:

http://www.nkmr.org/boktips_pa_den_anden_side.htm

 

Den svenske vitnespsykologen Astrid Holgerson var sakkyndig vitne for forsvaret under rettssaken mot Ulf Hammern. Hun gransket da blant annet påstander og vurderinger fremsatt av to rettsoppnevnte psykologer, Elisabeth Backe-Hansen og Knut Rønbeck. Disse to er vel kjent, dels gjennom bøker og artikler, dels gjennom sine aktiviteter som sakkyndige for rettsapparatet og barnevernet. De blir også etter sin deltagelse i Bjugn-saken fortsatt svært meget brukt av norske myndigheter i tallrike barnevernssaker og barnevernsrelaterte saker. Astrid Holgerson gransket også et dommeravhør av et påstått skjendet barn; avhøret var utført av klinisk pedagog Anne-Kirsti Ruud fra Nic Waals institutt, et institutt som har beskjeftiget seg meget med sexovergreps-saker. Holgerson ble avhørt i Frostating lagmannsrett om disse sine to analyser.

 

Astrid Holgersons analyse og vurdering av de to psykologenes sakkyndig-arbeid i Bjugn-saken, og av den kliniske pedagogens avhør av et barn i samme sak, gjengis her med forfatterens velvillige tillatelse.  Det samme gjelder hennes redegjørelse om vitnespsykologi som ble fremlagt skriftlig for retten. En del av teksten i analysen av dommeravhøret er en repetisjon av deler av den generelle redegjørelsen. Vi har allikevel valgt å fremlegge dokumentene i sin opprindelige form fra 1993-94.

 

Dokumentenes rekkefølge er:


1. redegjørelsen for vitnespsykologisk teori og anvendelse

2. redegjørelsen for de to psykologers sakkyndig-arbeid i Bjugn-saken

3. redegjørelsen for den kliniske pedagogens avhør av et barn i Bjugn-saken

 

Astrid Holgersons avhandling Fakta i målet – vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall, som er referert til i hennes redegjørelser, er tilgjengelig på nettet på adressen til

Stiftelsen för rättspsykologi: http://www.dynam-it.com/forpsyk/index.html

 

* *

 

3. november 2001

Marianne Haslev Skånland

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

I

 

Om vittnespsykologisk teori och tillämpning med inriktning på utredningar rörande sexuella övergrepp mot barn och ungdom

 

Den akademiska vittnespsykologin i Sverige har haft sitt hemvist vid Stockholms universitets pedagogiska institution alltsedan mitten av 1950-talet, då Arne Trankell blev institutionens professor. Med utgångspunkt i det välkände Lars-fallet (fotnot 1) och grundat på ett omfattande empiriskt material från egna utredningar i ett antal komplicerade rättsfall, där ord stått mot ord, kom Trankell att utveckla en vittnespsykologisk utredningsmodell, formell strukturanalys (fotnot 2), som innebär att utredaren genom en systematisk och explicit redovisad psykologisk och utsage-psykologisk analys prövar alternativa tolkningar, som det föreliggande materialet i ett enskilt rättsfall kan ge upphov till. Ett minimikrav för att en tolkning skall kunna accepteras är att den inte lämnar någon väsentlig information i materialet oförklarad och att den kan anses rimlig mot bakgrund av den totala informationen i det föreliggande fallet. (Om formell strukturanalys se bilagt utdrag ur Holgerson, 1990, sid 44-49.)

 

Forutom allsidig psykologisk grundkunskap måste vittnespsykologen således ha utbildning i utsagepsykologisk teori och analysmetod. Den vittnespsykologiska utredningen skall ge domstolen ökad kunskap om ett muntligt bevismaterials kvalitet, dvs utreda utsagornas uppkomstbetingelser alltifrån den ursprungliga tillkomsten fram till det aktuella bedömningstilfället. Vittnespsykologens utsageanalys, hypotesprövning och underlaget för bedömningarna skall dokumenteras och i det skriftliga utlåtandet redovisas i sådan omfattning och på sådant sätt att det är möjligt för domstolen att kontrollera tolkningarnas giltighet, då den skall göra sin självständiga bedömning av den sakkunniges yttrande. (Om utsagepsykologi och realitetsanalys se bilagt utdrag ur Holgerson, 1990, sid 36-43; fotnot 3.)

 

Vittnespsykologin daterar sig tillbaka till seklets början. Tyskland och Sverige har varit föregångsländer inom den vittnespsykologiska metodutvecklingen, dvs hur man på ett för domstolar och parter kontrollerbart sätt i enskilda rättsfall skall kunna tillföra generell psykologisk kunskap rörande exempelvis perception, minnesfunktioner (fotnot 4), inlärningseffekter, förhörspåverkan, mediapåverkan, grupptryck i teamarbete, barns suggestibilitet (fotnot 5), m m. Psykologer, som medverkar i rättsfall med bedömningar av utsagors tillförlitlighet rörande incest och sexuella övergrepp måste hålla sig ajour med den vetenskapliga forskningen på området och förutom allsidig psykologisk kunskap också ha förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den ifrågasättande utredaren (fotnot 6).

 

Vittnespsykologer kom alltifrån seklets början i stor utsträckning att anlitas av rättsväsendet i utredningar om sexuella ¨overgrepp (inkl incest), och inriktningen var framförallt att ta ställning till enskilda personers "trovärdighet" i dessa mål. Då detta visade sig vara en mycket osäker bedömningsmetod, eftersom trovärdighet inte är någon konstant och mätbar egenskap, började man inom den tillämpade vittnespsykologin från slutet av 1940-talet i stället att fokusera personers utsagor och dessa utsagors tillförlitlighet. Utsagepsykologins utveckling, som startade i Tyskland (Undeutsch), och den utsagepsykologiska analysens realitetskriterier har sin empiriska grund i, dvs bygger på, systematiska studier av omfattande autentiska utsagematerial från rättsfall rörande sexuella övergrepp mot barn och ungdom (fotnot 7).

 

Då det gäller problemområdet incest och sexuella övergrepp mot barn har det senaste decenniets ensidiga och historielösa informationsspridning i Sverige medfört att mycket av den litteratur, som lyfts fram och åberopats i debatt- och bevissammanhang och som använts i utbildningar, saknar vetenskapligt belagt underlag för många av sina budskap. Ett exempel på detta är alla de listor över generella "tecken" på incest, som publicerats av olika författare, och som ofta åberopas som stöd för misstankar om sexuella övergrepp (fotnot 8).  En vanlig brist i de studier som åberopas är att man redovisar egenskaper hos grupper av barn som faktiskt varit utsatta för sexuella övergrepp utan att pröva hur vanligt förekommande samma egenskaper är hos barn, som inte varit utsatta för sexuella övergrepp (fotnot 9).

 

Beträffande användandet av "anatomiska dockor" i utredningar av sexuella övergrepp mot barn har man ännu inte kommit fram till några vetenskapligt grundade normer för tillämpning och tolkning. Forskningsresultaten är motsägelsefulla. Det finns exempelvis inget entydigt stöd för att barn som varit utsatta för sexuella övergrepp hanterar dockorna på annat sätt än barn som inte varit utsatta. Därför har användandet av dessa dockor för utredning i rättsliga sammanhang förbjudits inom ett antal jurisdiktioner i USA tills dess att vetenskapliga data föreligger, som stöder dess validitet (Ceci & Bruck, se fotnot 5). Det är vanligt förekommande att de anatomiska dockorna används manipulativt. Förhörsledaren säger t ex vilka personer dockorna kan tänkas föreställa. Och man ber barnet visa med dockorna hur händelser, som man redan talat med barnet om, gått till. Detta kan leda till att barnet försöker gestalta det man just pratat om, även om det inte är en självupplevd händelse.

 

Det är viktigt att psykologer och psykiatriker blir medvetna om de rättssäkerhetsrisker som är förknippade med deras medverkan i rättsliga processer. Lenore Terr, en internationellt erkänd forskare, professor i klinisk psykiatri vid San Francisco Medical School, University of California, har klart redovisat vikla höga krav hon ställer på den barnpsykiatriska medverkan i rättsliga sammanhang (fotnot 10). Hon understryker bl a vikten av att barnpsykiatern inte använder ledande frågor, inte omformulerar barnets utsagor till vuxensagor och överhuvudtaget försöker undvika all påverkan.

 

"Do not 'preset' a child's play for him or her in the course of evaluation, even though this is an excellent treatment technique" (min understrykning).

 

Terr menar att målet måste vara att uppnå mer objektiva och lyhörda utredningar av barnvittnen. Hon framhåller också vikten av att psykiatern inte försätter sig i situationen att samla hörsägenbevisning åt polisen, dvs att i utlåtanden eller domstolsförhör med sina egna ord framföra vad ett barn sagt.

 

Terr ser mycket allvarligt på förekomsten av vuxnas indoktrinering av barn, särskilt i skilsmässo- ogh vårdnadsmål, och hon uttrycker sig där mycket skarpt  (sid 469-470):

 

"Difficult as these cases are to prove, the adult indoctrination of children for the purposes of legal witnessing must be made unlawful [min understrykning] ...  Unless we effectively punish (hopefully not by jailing them) those adults who put children up to false denunciations, the number of child-parent relationships tragically torn apart on this basis will steadily increase."

 

Under senare år har i USA uppmärksammats ett ökande antal ogrundade anmälningar om incest i vårdnads- och umgängestvister. En framstående forskare och praktiskt verksam barnpsykiater, som under senare år speciellt kommit att ägna sig åt studiet av utredningsförfaranden och tillkomsten av ogrundade incestanklagelser, är Richard Gardner (fotnot 11), professor i klinisk barnpsykiatri vid Columbia University i New York. Han föreläste nyligen i Lund (1993-08-20) och presenterade då delar av sitt senaste omfattande forskningsmaterial, som kommer att publiceras inom de närmaste åren, och som belyser hur övernitiska "utredare" (t ex psykiatriker, psykologer, poliser, socialarbetare, dagispersonal m fl) genom sin egen övertygelse, sin ensidiga informationsinsamling (ofta i samråd med ena föräldern) sin frågeteknik och exempelvis missbruk av anatomiska dockor får barn att "minnas" eller i varje fall påstå saker, som de aldrig upplevt. För vissa barn kan denna förvanskning av verkligheten leda till psykotiska tillstånd.

 

Gardner tar också upp fenomenet med det i USA kraftigt ökande antalet mål, där rituell satanism introduceras i fall av påstådda sexuella övergrepp mot barn (1992, sid 472 f). Inte i något sådant fall har man, trots omfattande systematiska undersökningar (av bl a FBI) (fotnote 12), funnit något empiriskt belägg för de påstådda rituella gärningarna. Gardner understryker att introduktionen av sådana misstankar kan betraktas som ett kännemärke på falska sexanklagelser.

 


© Astrid Holgerson, 1993

 

* *

 

 

* *

Atrid Holgerson opplyser i november 2001 at Lenore Terr er sitert ovenfor ikke fordi hun alment uttaler seg realistisk i overgrepssaker, men fordi selv hun for 15 år siden har inntatt en fornuftig holdning.

 

Marianne Haslev Skånland

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

 

Fotnoter

-----------

 

1

Trankell, Arne (1956): "Trovärdighetsutredningarnas metodik". Svensk Juristtidning, Stockholm, sid 81-101.

 

2

Trankell, Arne (1963, 1971): Vittnespsykologins arbetsmetoder. Stockholm: Liber.

 

3

Holgerson, Astrid (1990): Fakta i målet – vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall. Akademitrykk AB, Edsbruk. Akademisk avhandling, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Sid 36-49.

 

4

Loftus, E.F. (1979): Eyewitness Testimony. Cambridge, Mass.

 

5

Ceci, Stephen J & Bruck, Maggie (1993): "Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis". Psychological Bulletin, Vol 113, No 3, p 401-439.

 

6

Trankell, Arne (1980): "Något om rättssäkerheten vid psykologers sakkunnigbedömning av vittnesbevisningen i svensk brottmålsprocess". Svensk Juristtidning, Stockholm, sid 161-174.

 

7

Undeutsch, Udo (1967): "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Zeugenaussagen". I Handbuch der Psychologie. Göttingen: Dr. C.J. Hogrefe.

 

8

Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990): The Real World of Child Interrogations. Charles C. Thomas Publisher, Illinois, sid 18-27.

 

9

Emans, Robert (1988): "Psychology's responsibility in false accusations of child abuse". Journal of Clinical Psychology, November 1988, Vol 44, No 6, sid 1000-1004.

 

10

Terr, Lenore C. (1986): "The Child Psychiatrist and the Child Witness: Traveling Companions by Necessity, if not by Design". Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 25,4, sid 462-472.

 

11

Gardner, Richard (1991): Sex Abuse Hysteria. Salem Witch Trials Revisited. Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.


Gardner, Richard (1991): The Parental Alienation Syndrome.  Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.


Gardner, Richard (1992): True and False Accusations of Child Sex Abuse.  Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.

 

12

Lanning, K.V. (1989): "Satanic, occult, ritualistic crime: a law enforcement perspective". The Police Club, October 1989, sid 62-83.

 


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

 

II

 

 

Skriftligt underlag till en del av det Astrid Holgerson som sakkunnigt vittne framförde muntligt i Lagmannsretten i Trondheim (19 januari, 1994) rörande påstådda övergrepp i en barnehave i Bjugn:

 

I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest emanerar från professionellt verksamma, speciellt incestfokuserade socialarbetare, psykologer och psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag, eftersom annars enskilda sakkunniguttalanden i en rättegång oberättigat kan komma att tillåtas någon slags objektiv betydelse.

 

I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour, barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.

 

* *

 

I Bjugn-utredningen har använts något som kallas "en hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger upphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i rättsliga utredningar, där man skall försöka ta reda på vad som faktiskt hänt. Metoden har introducerats av terapeuten Tilman Furniss, som synes vara helt skrupelfri vad gäller att till varje pris få barn att tala om sexuella övergrepp. Metoden innebär i praktiken att man medvetet använder sig av suggestion och inlärning för att få fram en förväntad "berättelse". Innehåll och detaljer i berättelsen kan helt formas av förhörsledarens frågor och tolkningar.

 

* *

 

Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang, måste de i varje fall underkastas en ingående analys och kritisk prövning. Juristerna måste vara medvetna om att många av de psykologer och psykiatriker, som numera låter sig anlitas i mål om incest och sexuella övergrepp tycks sakna – eller avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig kunskap om barns suggestibilitet, inlärnings- och minnesförmåga.

 

* *

 

Domstolens psykologsakkunniga i Bjugn-målet, Elisabeth Backe-Hansen och Knut Rønbeck, har inte företagit en allsidig och förutsättningslös genomgång av relevant vetenskaplig litteratur rörande sexuella övergrepp mot barn (se separat lista över utelämnad betydelsefull litteratur på området). De sakkunniga har ej heller kritiskt granskat kvalitén på de referenser rörande övergrepp i daghem som de godtyckligt valt att åberopa som stöd för sina slutsatser.



Astrid Holgerson

Fil dr

1994

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Några viktiga litteraturreferenser av relevans för den psykologiska bedömningen av Bjugn-målet, vilka borde men ej har ingått i underlaget för det sakkunnigutlåtande som av givits av de av domstolen anlitade psykologerna, Elisabeth Backe-Hansen och Knut Rønbeck:

 

*

Ceci, Stephen J. & Bruck, Maggie (1993): "Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis". Psychological Bulletin, Vol 113, No 3, side 401-439.

 

Coleman, Lee (1992): "Creating 'Memories' of Sexual Abuse". Issues in Child Abuse Accusations, Vol 4, No 4, sid 169-176.

 

Ganaway, G.K. (1991 August): "Alternative Hypothesis regarding Satanic Ritual Abuse Memories". Paper presented at the American Psychological Association Annual Meeting, San Francisco.

 

Gardner, Richard (1991): Sex Abuse Hysteria. Salem Witch Trials Revisited. Creskill, N.J.: Creative Therapeutics.

 

Gardner, Richard (1992): True and False Accusations of Child Sex Abuse. Creskill, N.J.: Creative Therapeutics.

 

Lanning, K.V. (1992): Investigator's Guide to Allegations of 'Ritual' Child Abuse. Quantico, Virginia: U.S. Department of Justice, National Center for the Analysis of Violent Crime.

 

Loftus, Elizabeth F. (1979): Eyewitness Testimony. Cambridge, Ma.

 

Loftus, Elizabeth F. (1993): "The Reality of Repressed Memories". American Psychologist, Vol 48, nr 5, sid 518-537.

 

Loftus, Elizabeth F. & Rosenwald, Laura A. (1993): "Buried Memories – Shattered Lives". American Bar Association Journal, Vol 79, sid 70-73.

 

Mulhern, Sherrill (1991): "Satanism and Psychotherapy. A Rumor in Search of an Inquisition". i J.T. Richardson, J. Best & D. Bromley (Eds): The Satanism Scare. NY: Aldine de Gruyter.

 

Nathan, Debbie (1991): "Satanism and Child Molestation: Constructing the Ritual Abuse Scare". i J.T. Richardson, J. Best & D. Bromley (Eds): The Satanism Scare. NY: Aldine de Gruyter.

 

Ofshe, Richard J. (1992): "Inadvertent Hypnosis during Interrogation: False confession due to Dissociative State; Mis-identified Multiple Personality and the Satanic Cult Hypothesis". The International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, Vol IX, no 3, sid 125-156.

 

Putnam, Frank W (1991): "The Satanic Ritual Abuse Controversy". Child Abuse & Neglect, Vol 15, sid 175-179.

 

Sakheim, D.K. & Devine, S.E., (Eds) (1992): Out of Darkness. Exploring Satanism and Ritual Abuse. New York:Maxwell MacMillan International.

 

Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990): The Real World of Child Interrogations. Charles C. Thomas Publisher, Illinois.

*

 

Granskningen av psykologernas sakkunnigutlåtande skedde inom mitt uppdrag som sakkunnigt vittne i Lagmannsretten i Trondheim.



Astrid Holgerson  Fil Dr

1994



* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *



 

III

 

 

Det følgende dokument er trykket her i en avidentifisert versjon, hvor det avhørte barns identitet ikke offentliggjøres. Ulf Hammerns navn er imidlertid beholdt, da det nå er vel kjent i forbindelse med Bjugn-saken, og da han selv ikke ønsker det hemmeligholdt.

Marianne Haslev Skånland

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

 

Vittnespsykologisk kommentar til "dommeravhør" den 23 februari 1993 med Svea (fingerat namn). Sak nr 148/93 ./. Hammern m fl.


Förhöret har genomförts av kliniska pedagogen Anne-Kirsti Ruud från Nic Waal Institutt i Oslo, som också avgivit en skriftlig förklaring rörande förhöret. Bakom en "envägsspegel" befann sig vid förhörstilfället domaren, modern samt två utredare från polisen.


Att döma av utskriftens omfattning bör förhöret ha pågått i minst 2 timmar.


Uppkomstbetingelserna
för vad Svea säger i detta förhör utgörs först och främst av den ursprungliga tillkomsten överhuvudtaget av de misstankar och påståenden som nu under lång tid florerat människor emellan och i pressen. Det är betydelsefullt i den vittnespsykologiska analysen att utreda vem som uttalade den allra förste utsagan, som kan ha innehållit någon antydan om sexualitet, till vem, i vilken situation och vad den faktisk innehöll. Fanns det kanske inte ens någon antydan i sexuell riktning, utan det är något som från början tolkades in av någon eller några och sedan spreds i allt vidare kretsar. Vilka professionella krafter har funnits med i utvecklingen av "berättelserna", och vad har dessa professionella gjort?


I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest emanerar från professionellt verksamma, speciellt incestfokuserade socialarbetare, psykologer och psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag, eftersom annars enskilde sakkunniguttalanden i en rättegång oberättigat kan komma att tillmätas någon slags objektiv betydelse.


I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour, barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.


Förutsättningar att göra en fullständig vittnespsykologisk utredning i rubricerade fall har inte förelegat. Jag har emellertid ur utsagepsykologisk synvinkel noggrant studerat ovannämnda förhör, med tillhörande förklaring från förhörsledaren Anne-Kirsti Ruud, og kan beträffande detta göra följande allmänna kommentarer.


Det framgår att Svea är väl införstådd med att hon skall "hjälpa till" att lämna information i den här saken. Ruud själv skriver att Svea "bærer preg av å være godt informert om hele saken, hun refererer til ting hun har sett i avisene og forskjellige ting moren har fortalt henne". Detta är en allvarlig varningssignal om att Sveas utsagor inte bygger på självupplevda händelser, utan på föreställningar om hur det som hon har läst om i tidningarna eller som hon har hört berättas om kan ha gått till.


Vad värre är, i detta förhör används något som kallas "en hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger opphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i rättsliga utredningar, där man skall försöka ta reda på vad som faktiskt hänt. Metoden har introducerats av terapeuten Tilman Furniss, som synes vara helt skrupelfri vad gäller att till varje pris få barn att tala om sexuella övergrepp. Metoden innebär i praktiken att man medvetet använder sig av suggestion och inlärning för att få fram en förväntad "berättelse". Innehåll och detaljer i berättelsen kan helt formas av förhörsledarens frågor och tolkningar.


Hela Ruuds förhör är ett enda långt exempel på manipulering och målinriktad påverkan. Ruud är den som formulerar de hypotetiska antagandena och försöker få Svea att hålla med om att det kan ha varit på det eller det sättet, om något hänt.


Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang, måste de underkastas en ingående analys och kritisk prövning. Juristerna måste vara medvetna om att många av de psykologer och psykiatriker, som numera låter sig anlitas i mål om incest och sexuella övergrepp tycks sakna – eller avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig kunskap om barns suggestibilitet, inlärnings- och minnesförmåga.

 

Förutom att Ruud i detta fall använder en manipulativ metod kommer hon med påståenden som inte har grund i materialet. Hon säger exempelvis at Svea "holder fast ved samme beskrivelse", trots att Svea över huvud taget inte gett någon egen beskrivelse. Ruud påstår också att Svea gett en detaljerad beskrivning av Ulf Hammerns hem. Av förhöret framgår klart att Svea inte gör det. Hon säger t o m uttryckligen att hon inte varit där (sid 54). Det är Ruud som på hypotetiska antaganden gör en teckning av hur det kan ha sett ut hemma hos Ulf Hammern.


Inga utsagepsykologiska realitetskriterier uppfylls i Ruuds förhör med Svea. Svea uttalar över huvud taget inte någon spontan utsaga som kan knytes till sexuella handlingar vare sig med Ulf Hammern eller någon annan. Hon uttrycker heller inga negativa känslor gentemot Ulf Hammern – tvärtom.


Det obehag Ruud påstår sig se hos Svea i förhörssituationen kan ha sin förklaring i att Svea känner sig pressad av de starka förväntningarna att hon skall berätta om "något", som hon inte varit med om och som hon därför inte kan beskriva.

 

De "troverdighetskriterier" Ruud uppger avslutningsvis i sin förklaring:

·         mest mulig detaljrike fremstillinger

·         kongruens mellom følelsesuttrykk og beskrivelser

·         at barnet underveis korrigerer seg selv

·         når barnet formidler seg langs flere modaliteter, dvs gjennom atferd, lek, verbale utsagn

·         originale utsagn som vitner om at det har vært selvopplevd

·         når barnet kan gjengi handlingssekvenser og direkte tale

 

är till stor del hämtade från vittnespsykologin. Inget av dessa kriterier är uppfyllda i det föreliggande förhöret.

 

Stockholm den 17 januari 1994

 

Astrid Holgerson

Fil dr

Vittnespsykologiska Forskningslaboratoriet

Stockholms universitet

 

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *